BREVET TILL ERNST WALLIN
Bäste Ernst,
Jag tror vi gick om varandra, under arkaderna på Rue de Rivoli eller
på andra ställen i Ditt och mitt Paris. Ja, helt säkert gick vi om varandra, ända tills idag.
När jag anlände, 19 år gammal, till Gare du Nord med tåg från Stockholm, då hade du redan varit den nybildade Konstför-eningens skattmästare i 3 år. Du var konstintresserad, samlade på konst, hjälpte konstnärer. «Till Vännen Ernst Wallin» står det på den skiss som Bengt Lindström gjorde av Dig. Och nu är Du min vän också! Trots att vi gick om varandra.
Sedan dess har många, och många år, passerat under arkaderna. Om Dig vet jag så lite. Du var och är en hemlighetsfull man och ändå vill Du att jag ska berätta om mig själv! Inte så lätt, Ernst! Ett virrvarr av platser och aktiviteter. Men jag tror jag vågar säga att där finns en röd tråd: en ständig lust, ett ständigt behov av en skapande verksamhet, av att uttrycka känslor, intryck och åsikter. Det må vara i form av keramik, skulptur, måleri, teckning, collage, arbete med garn, masker och marionetter, ex-votos… Och det lika väl i Sverige som i Frankrike och i Japan, mina tre “patries”.
De starkaste känslorna? Nog i Japan : Mishima begick självmord, jag födde barn!
Framför allt har leran varit en god följeslagare. Hur många gånger har jag inte frågat en lerklump i min hand “Vad har du att berätta idag?” Alltid har jag fått ett svar.
Men jag lovar Dig, Ernst, att det ska bli ordning och reda här: en blogg där Du kommer att finna, förutom de ovan nämnda aktiviterna, olika “fack”, små lådor, där jag ska berätta allt.
Fast det verkligt privata tar vi på tu man hand… En liten låda ska få namnet “Ernst Wallin” och om den ska jag binda den röda tråden…
Jag har haft “riktiga jobb” också, sådana där man får betalt, du vet. Du hittar dem i lådorna: “på Théâtre Montparnasse”, “på uppdrag för Sandrews Film & Teater i Paris och i Tokyo”, “på NHK Radio Japan” t ex. Och sist men inte minst som “guide-conférencier” här i vår stad, Paris.
Ernst, jag tänkte ta Dig med på en promenad, eller till Louvren, kanske på tu man hand, kanske hand i hand… Eller kanske vill du se någon av mina marionettföreställningar? De riktar sig så väl till barn som till vuxna. Jag tror vi tar den om Huldran…
Vi håller kontakt eller hur, Ernst? Jag återkommer. Vill veta mer om rosorna! Jag har ju spionerat lite på Dig. Hemlighetsfull är Du men jag hittade faktiskt ett gulnat blad, en sida i Din bokföring… De där rosorna? Dyra var de, och de var inte för mig…
Din Eva
Bäste Ernst,
Jag tror vi gick om varandra, under arkaderna på Rue de Rivoli eller på andra ställen i Ditt och mitt Paris. Ja, helt säkert gick vi om varandra, ända tills idag.
När jag anlände, 19 år gammal, till Gare du Nord med tåg från Stockholm, då hade du redan varit den nybildade Konstför-eningens skattmästare i 3 år. Du var konstintresserad, samlade på konst, hjälpte konstnärer. «Till Vännen Ernst Wallin» står det på den skiss som Bengt Lindström gjorde av Dig. Och nu är Du min vän också! Trots att vi gick om varandra.
Sedan dess har många, och många år, passerat under arkaderna. Om Dig vet jag så lite. Du var och är en hemlighetsfull man och ändå vill Du att jag ska berätta om mig själv! Inte så lätt, Ernst! Ett virrvarr av platser och aktiviteter. Men jag tror jag vågar säga att där finns en röd tråd: en ständig lust, ett ständigt behov av en skapande verksamhet, av att uttrycka känslor, intryck och åsikter. Det må vara i form av keramik, skulptur, måleri, teckning, collage, arbete med garn, masker och marionetter, ex-votos… Och det lika väl i Sverige som i Frankrike och i Japan, mina tre “patries”.
De starkaste känslorna? Nog i Japan : Mishima begick självmord, jag födde barn!
Framför allt har leran varit en god följeslagare. Hur många gånger har jag inte frågat en lerklump i min hand “Vad har du att berätta idag?” Alltid har jag fått ett svar.
Men jag lovar Dig, Ernst, att det ska bli ordning och reda här: en blogg där Du kommer att finna, förutom de ovan nämnda aktiviterna, olika “fack”, små lådor, där jag ska berätta allt.
Fast det verkligt privata tar vi på tu man hand… En liten låda ska få namnet “Ernst Wallin” och om den ska jag binda den röda tråden…
Jag har haft “riktiga jobb” också, sådana där man får betalt, du vet. Du hittar dem i lådorna: “på Théâtre Montparnasse”, “på uppdrag för Sandrews Film & Teater i Paris och i Tokyo”, “på NHK Radio Japan” t ex. Och sist men inte minst som “guide-conférencier” här i vår stad, Paris.
Ernst, jag tänkte ta Dig med på en promenad, eller till Louvren, kanske på tu man hand, kanske hand i hand… Eller kanske vill du se någon av mina marionettföreställningar? De riktar sig så väl till barn som till vuxna. Jag tror vi tar den om Huldran…
Vi håller kontakt eller hur, Ernst? Jag återkommer. Vill veta mer om rosorna! Jag har ju spionerat lite på Dig. Hemlighetsfull är Du men jag hittade faktiskt ett gulnat blad, en sida i Din bokföring… De där rosorna? Dyra var de, och de var inte för mig…
Din Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar