januari 07, 2018

nästa programpunkt konstföreningen - prochain évènement AAS

PROKOVIEF - "CONCERTO POUR VIOLON N°2 EN G-MINEUR"
AVEC VIOLON, PIANO ET DANSE

  -----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


30 januari kl. 19:00 på Svenska klubben
242, rue de Rivoli 75001 Paris. Métro Concorde. 
 
Vi hälsar det nya året välkommet med musik och dans med från Sverige gästande
Marja Inkinen-Engström (violin), Marianne Rönkkönen (piano) och Susanne Svantesson (dans). Prokofjevs "Concerto pour violon N°2 en sol-mineur" som delvis skrevs i Paris 1935.  Inledningsvis kåserar Peter Olson på svenska om året 1935 i världen, i Paris... konst, musik, politik...se hela anonsen här>>

Pris 20€ . Obligatorisk förhandsanmälan här>>.

30 janvier à 19h00 au Cercle Suédois
242, rue de Rivoli 75001 Paris. Métro Concorde. 
suédoises Marja Inkinen-Engström (violin), Marianne Rönkkönen (piano) et Susanne Svantesson (danse). Au programme Prokofiev "Concerto pour violin N° 2 en sol-mineur". La soirée débute néanmoins avec Pater Olson qui nous amène faire un tour de l'année 1935, année de création du concerto, l nous parle (en suédois) du monde, de Paris... art, musique, culture et vie politique. voire toute l'annonce ici>>
Participation 20€  Réservation obligatoire ici >>



januari 06, 2018

photo riina ingel

januari 05, 2018

2018 ÅRS ERNST WALLIN STIPENDIAT

”Ann Dillemann tillhör den grupp av konstnärer som närmar sig konst likt en själens resa för att fjärma sig från negativitet. Man vet aldrig vad man möter, men Ann har en naturlig livs-glädje som hon uttrycker genom skimrande färger och material. Hon förenar oss med en ”kosmisk” energi som kan inspirera alltför trängda liv att expandera. Här möter vi ymnighet och intensitet och även löften om sinnesfrid och ljusupplevelser.”



 
Efter 40+ år av målning och studier av modern forskning inom medvetande och personlig utveckling förmedlar jag genom bilder och kurser i kreativ målning att vi alla har en naturlig skaparkraft. Alla har behov av att skapa, att se skönhet, glädje, ha upplevelser av ett egetskapande uttryck. Att sen dessutom uppnå ett ”flow”, ett harmoniskt flyt även i vardagens sysslor är en av konsekvenserna av att möta sin inre fria skapare, möta barnets glädje när det glömmer tid och rum och kravlöst låter bilder strömma fram på papper och dukar. 

Detta är nyckeln, öka livskraften för att leva bättre med oss själva och följdaktligen med vår omgivning. Låta harmonin som finns i djupet av oss komma upp till ytan. Mina bilder är hyllningar till livet, till ljuset, till det oförklarliga som gör att det finns något istället för ingenting.
 
Så tack, vilken ära att få mottaga Ernst Wallin-stipendiet 2018 och kunna forsätta att så frön av uppmuntran hos ivriga skapare.






januari 04, 2018

2018 ÅRS LITOGRAF - LE LITHOGRAPHE 2018




Eva Bergman.  När man följer Eva Bergmans liv och leverne slås man snart av att "teater" är ett nyckelord. Scenkonst och förklädnad i alla former löper som en röd tråd i hennes liv. Alltifrån påverkan av två kreativa föräldrar i uppväxtens Stockholm där upplevda eller återberättade teaterföreställningar fascinerade och stannade i minnet. Senare, i Paris, där Eva slog ner sina pålar sent 50-tal, ledde en kurs på Université du Théâtre des Nations till arbete hos den kände teatermannen Lars Schmidt, där hon länge verkade som sekreterare och lektör av teaterpjäser för eventuella inköp till Sverige, senare även på uppdrag av Sandrews, med ständig bevakning av den levande teatermarknaden i Paris.
Tillsammans med sin dåvarande man - och med fortsatt förtroende från Sandrews - flyttade Eva Bergman 1967 till sitt "tredje hemland", Japan, där hon tillbringade fem viktiga år och där hennes son Yann föddes. Efter författaren Mishimas dramatiska självmord skapade EB en rad politiska teckningar och collages som i retrospektiv måste betraktas som revolutionära i sin tidiga radikalitet och feministiska medvetenhet.
Den grafiska serien "Le Tour du Soleil" från 1972 visades först i Tokyo och senare på turné i Stockholm, Holstebro (Danmark) och slutligen på Cinemateket i Paris. En katalog som finns kvar vittnar om detta. EB erhöll sin maitrise vid Sorbonne 1976 med ett arbete om svensk barnteater på 1960-talet, under ledning av den legendariske Jacques Lassalle.
"Skurgumma", den teckning som ligger till grund för AAS grafiska blad 2018, kom till i Paris 1977, i efterdyningarna av den feministiska vågen i Sverige och Frankrike. Den firar alltså 40 år idag men har på intet sätt förlorat i aktualitet. Nog skurar "gumman" tiljorna också - det står klart inte minst efter uppståndelsen kring "Me Too".
På 1980-talet kom leran som ett nytt - kanske mindre kontroversiellt? - arbetsmaterial in i Eva Bergmans nya liv. Skålar, abstrakta former, kvinnofigurer - ofta i raffinerad rakubränning - tog form. Lerfigurerna går så småningom över i marionetter och dockor, allt från fingerdockor till jättefigurer som måste bäras av två personer. Eva gestaltar, tillverkar och framträder på scenen. Under hela denna period och framöver är det angeläget att också framhålla Eva Bergmans viktiga roll som guide-conferencier inom konst och arkitektur, inte minst för professionella grupper från Sverige på studiebesök i Paris.
En av höjdpunkterna i EB:s scenkonst är "Lingonprinsessan», en perfekt illusorisk föreställning där aktörerna gestaltas av olika köksredskap: skedar, gafflar, sallads- eller snigelbestick, och där Eva, som en storögd Gelsomina från Fellinis «La Strada", skickligt och ekvilibristiskt manipulerar rollfigurerna.  Idén föddes när EB som "Blouse Rose" arbetade ideellt med dockor i sjukhusmiljö för att roa och distrahera svårt sjuka barn. I den känsliga miljön tilläts inga lurviga dockor som inte gick att sterilisera. 
De senaste åren har Eva Bergman i sina föreställningar samarbetat med sonen, Yann Le Nestour, musiker och kompositör. Med stora dockor och många exotiska instrument har de roat en publik i alla åldrar. Som kronan på verket planerar mor och son en opera som redan fått statligt stöd. "Work in Progress". Ständigt detta skapande! Vi har all anledning att vara nyfikna och att tacka Eva!
Sonja Martinson Uppman, december 2017


Eva Bergman. En s’intéressant de plus près à la vie et aux oeuvres d’Eva Bergman on s’aperçoit assez vite que "théâtre" se trouve être un mot clé. L’art de la scène et le travestissement dans toutes ses formes courent comme un fil rouge tout au long de sa vie. Déjà adolescente elle était fascinée par des représentations théâtrales vues, ou racontées/jouées par sa mère au retour d’un spectacle ! Plus tard Eva s’installe à Paris, elle est engagée par l’homme de théâtre légendaire, Lars Schmidt, qui vient d’acheter le Théâtre Montparnasse. Elle sert de secrétaire dans la journée et ne se plaint pas de lire des manuscrits et d’écrire des notes de lecture la nuit ! Par la suite elle va aussi surveiller le marché du théâtre à Paris pour le compte de "Nordiska Teaterförlaget" et "Sandrews Film & Teater".
Elle part en 1967 au Japon avec son futur mari français, linguiste, Eva toujours comme représentante de Sandrews, côté cinéma cette fois ! Le Japon, sa troisième patrie ! Elle y restera plus de quatre ans, Des années passionnantes et créatives. Le mariage dans un temple bouddhiste dans la montagne de Kyoto, la naissance de son fils, Yann. Influencée par les évènements politiques au Japon et le suicide spectaculaire du romancier Mishima Yukio, Eva crée une suite de collages/dessins politiques qui rétrospectivement doivent être considérés comme révolutionnaires dans leur radicalité et leur conscience féministe.
La série graphique « Le Tour du Soleil » de 1972 est d’abord exposée à Tokyo, ensuite à Stockholm, Holstebro et à la Cinémathèque de Paris. Un catalogue témoin existe encore. De retour à Paris, Eva obtient sa maîtrise en 1976 sur "le Théâtre pour Enfants en Suède dans les années 1960-70", inspirée par un cours de Jacques Lassalle.
"Skurgumma", le dessin de la lithographie 2018 a vu le jour à Paris en 1977 dans le ressac de la vague féministe en Suède et en France. Il fête donc aujourd’hui ses 40 ans mais n’a rien perdu en actualité, car la " skurgumma", n’est-elle pas toujours en train de laver les planchers ? Cela semble d’autant plus évident après l’agitation autour de "Me Too".
Dans les années 1980, l’argile s’est imposée avec des bols, des formes abstraites, des figures féminines, la cuisson Raku. Puis arrivent les marionnettes, les toutes petites et les géantes. Eva les conçoit, les crée, les manipule, les fait parler, leur donne vie. Pendant tout ce temps Eva a aussi tenu un autre rôle important, celui de guide-conférencier, un travail passionnant et enrichissant.
Un sommet de son art scénique s’appelle "La Princesse Airelle". Un spectacle où les personnages sont des ustensiles de cuisine et où Eva comme une Gelsomina aux grands yeux de "La Strada" de Fellini avec l’habileté d’une équilibriste manipule les tenants de rôles. L’idée est née quand Eva comme ‘Blouse Rose’ a travaillé bénévolement dans un hôpital pour amuser et distraire des enfants gravement malades. Un lieu sensible où des poupées poilues n’avaient pas accès.
Depuis quelques années EB collabore avec son fils, Yann le Nestour, musicien/ compositeur. Avec de grandes poupées et des instruments exotiques ils amusent des publics de tous âges. Pour couronner le tout, mère et fils ont un projet : un opéra qui a déjà reçu l’aide de l’état. "Work in Progress". Cette création sans relâche ! Nous avons raison d’être curieux et de remercier Eva.